Jungfrufärd och gaykryssning

Imorn bär det av på gaykryssning, Club KAK på båten Galaxy. 23 timmar av festande med bara massa homogays som kommer supa, knulla och slåss. Det är i alla fall den föreställningen jag har haft av i stort sett alla tillställningar där speciellt flator samlas under samma tak. Har dock insett att det är en rätt tråkig inställning, i alla fall om jag ser till från en negativ synvinkel. Har alltså bestämt mig för att inte göra det, utan se det positiva och tänka att "FY FAN VAD KUL JAG KOMMER HA MED MASSA POLARE UNDER SAMMA TAK DÄR ALLA ÄR SÅ JÄVLA PEPP SÅ VI SMÄLLER AV!!!". Tänker att det förmodligen kommer lyfta upp erfarenheten en del. Ska försöka att inte ha särskilt mycket förväntningar, jag åker dit för att ha kul med mina polare och det kommer jag ha!

Efter kryssningen, när vi kommer tillbaka till Sthlm, så ska vi ett fett gäng bo på hotell allihopa. Så då blir det en dag till (kanske) av festande. Beror ju lite på dagsformen om vi säger så. Tänker inte planera särskilt mycket där heller. Är jag svinbakis så är jag och då stannar jag inne, annars blir det väl en kväll till. En utekväll i Sthlm dessutom, det var inte igår. Nu ska jag bara känna in peppen och tänka att vi ska ha så JÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA KUUUUUUUL!!

Go with the flow

Då var den oskulden tagen, och jag känner mig lika naken och vilse som man brukar när man för första gången gjort något man inte har någon aning om hur man gör. Så mycket intryck och händelser att man inte riktigt vet vad man ska fokusera på. Man vet inte vad man håller på med eftersom allt är outforskad terräng. Jag hade faktiskt skrivit en fusklapp med vad jag skulle göra, men när det väl kom till kritan så glömdes lappen totalbort och jag fick helt enkelt bara ”go with the flow” och ta det som det kom. Hur förbereder man sig egentligen för något man bara kan lära sig genom erfarenhet? Alla andra pratar om det och verkar veta vad de ska göra och hur allt går till, men om man inte vet det, om det är första gången, hur gör man då? Ska man fråga alla andra? Eller kanske bara haka på någon, titta hur hen gör? Man kanske ska fokusera på det man själv gillar och sen ta det därifrån?

   Nej, vissa saker lär man väl sig helt enkelt bara genom att prova på. Hur mycket du än pluggar teorin till körkortet klarar du det inte om du inte testar att köra också. Kollar du instruktionsvideos på Youtube på hur du lär dig simma kan jag garantera att du inte lär dig utan att ta dig ned i vattnet. Eller hur vet du hur det är att vara kär om du aldrig känt känslan?
Snacka om att jag kände mig förvirrad under mitt första besök på Bokmässan.
   Det är svårt med nya erfarenheter, man vet aldrig hur man ska bete sig. Och det är ofta läskigt när man ska prova på något nytt. Att kasta sig ut i det okända, i mörkret, där man famlar runt som om man blivit blind för en stund. För det är ju bara för en stund, sen är man tillbaka på stabil mark igen med en erfarenhet rikare. Nej, man kan nog inte förbereda sig för allt här i livet, även om man gärna skulle vilja. Det var ju därför jag skrev en fusklapp, jag skulle lyssna på Amelia Adamos förkärlek för papperstidningen och Kawa Zolfagarys snack om fördomar. Nu blev det inte så, och vet ni vad? Det gjorde inget. Jag tittade på vad andra gjorde, minglade, åt plockmat, lyssnade på andra föredrag, gick på debatt och följde helt enkelt strömmen. För vad är bättre än att ta del av andras erfarenheter när man ger sig ut på okänt vatten? Det visade sig att jag inte behövde vara förberedd, för det fanns ju massa andra där inne som gått igenom exakt samma sak. Det var ju bara att haka på dem. De har också stått ensamma och blottade i den enorma massa av människor som verkar så världsvana och intellektuella. De har irrat omkring och plockat på sig broschyrer och handlat böcker, bara för att få det att verka som att de visst hör hemma där. Och någonstans så insåg jag att jag också hörde hemma där. När jag gick där med min kasse med mina sju nyinköpta böcker, och alla dessa flygblad som låg huller ombuller från alla montrar jag passerat. Jag kanske inte är lika erfaren och sofistikerad som alla författare, journalister och mediemänniskor där, men hur kaxiga var de egentligen när de blev av med sin bokmässeoskuld?

Journalist javisst

Jamen då kör vi igen då, såhär ett halvår sen senaste inlägget. Det är lite så jag jobbar.

Nu är det höst och jag började för nästan två månader sedan på journalistlinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, strax utanför Göteborg. Kan vara det bästa beslut jag någonsin tagit, att dels söka hit och dels tacka ja till min plats. Jag trivs sjukt bra, både i klassen jag går i och i skolan i allmänhet. Jag bor dessutom på internatet här och även om det är mycket alkohol, ljud, fest och knäppa människor så trivs jag faktiskt ändå. Jag trodde aldrig jag skulle vara den som gillade att bo i korridor med massa konstant fulla studenter, men där hade jag tydligen fel.

Vi lär oss mycket och snabbt i skolan. Istället för att gå på massa föreläsningar och lära sig i teorin om hur en ska skriva så får vi istället prova på och lära oss direkt i praktiken, och sen bli rättade allt eftersom. En metod som passar mig mycket bättre än att bara sitta och lyssna. Vi har varit på Bokmässan och skrivit krönika, skrivit referat efter en föreläsning och tränat på att jobba som en redaktion och spotta ut nyhetsartiklar. Och det absolut roligaste är när vi jobbar med radio! Tyvärr har vi inte kommit igång att sända något på nätet ännu, men det ska nog starta upp. Lovar att säga till så de som vill kan få ta del av min ljuvliga röst som ska ljuda genom högtalarna. Dessutom tänkte jag kanske börja lägga upp lite av de texter jag skriver i skolan som inte kommer publiceras någonstans. Så kan jag få lite respons här på bloggen om någon känner för det.

Nu ska jag iaf fortsätta med min artikel jag håller på med för tillfället. Den handlar om att våldsamma män mår bra av vård i form av terapi och samtal, och att detta finns att tillgå i Jönköping, Habo och Mullsjö. Kanske publicerar här sen så ni får ta del av det! Tjing!

Är jag student nu?

Det har ju hänt en hel del sen jag egentligen skrev här. Och med tanke på att jag uppdaterar ungefär en gång var sjätte månad är det inte så konstigt.

Nu för tiden är iaf min huvudsyssla inte längre att jobba, det är alltså att plugga! Det känns helt sjukt. Sen jag tog studenten och flyttade till Göteborg så har jag i stort sett jobbat konstant. Även om jag både vår- och höstterminen förra året pluggade japanska på kvällarna vid universitet så känns det inte riktigt som att det räknas. Det var ju bara kvällskurser, och dessutom relativt lätta sådana.
Nu pluggar jag dock socialantropologi. Den vanligaste reaktionen jag brukar få är "Öh vad sa du?", vilket är förståeligt då jag själv inte ens fattade vad det var jag började plugga förrän jag faktiskt började på kursen. Nu är jag helt hooked och ser verkligen fram emot varje föreläsning. Kort och gott kan man säga att antropologi är "läran om människan", man studerar och observerar alltså människor i samhället och olika kulturer.

Det känns som ett skönt avbrott från mitt "vanliga" liv, att plugga alltså. Det konstiga är att mitt vanliga liv består i att hanka mig fram som outbildat vårdbiträde på hemtjänsten för en månadslön som ingen vettig människa skulle gå med på. Så jag brukar fråga mig själv hur det gick till när jag annars brukar anse mig själv vara en vettig människa. Vet dock inte om jag någonsin kommer få ett bra svar.
Jag kommer förmodligen (och förhoppningsvis) inte behöva återgå till att jobba heltid på hemtjänsten, nu när jag väl har börjat plugga känner jag inte att jag vill sluta. Om jag får fortsätta läsa sådana intressanta saker som jag gör nu så kan jag fortsätta i alla evighet. Vi får väl se vart det leder, det är ju aldrig fel att samla på sig lite mer kunskap. "Vem vet mest?" här kommer jag!